Blixtvisit i London

Sportlov, några dagar över och eftersom jag inte åker skidor, varför inte London?En god idé, vandra omkring i London och spela schack och bridge på kvällarna. Sämre kan man ha det! Ett och annat museum blev det också, National Portrait Gallery kan verkligen rekommenderas. Tavlorna hängde i kronologisk ordning med en upplysande text. Hela Englands historia serverad på ett fat. Inte konstigt att där var gott om skolungdomar, roligt att se skolklasser med tio-åringar i sin skoluniform, pojkarna i mörkblå kostym, svarta skor, vit skjorta med skolslips och vattenkammade, sitta som tända ljus och andäktigt lyssna på lärarens utläggningar. Det var svårt att låta bli att tjuvlyssna.Andra kvällen var det dags att gå till puben ”Wargraves Arms” där schackklubben ”Kingshead” hade spelkväll. Betoningen låg på social samvaro (inte så konstigt om man spelar på en pub) men några duktiga lirare fanns det. Ali, egyptisk landslagsspelare med en sällsynt aggressiv spelstil och otrolig på att ”hitta” drag. En riktig caféspelare med några ”dirty tricks” på repertoaren, trycka med fel hand på klockan och ställa upp egenhändigt välta pjäser på motståndarens betänketid var legio. Men det är svårt att bli arg på en schackspelare som i varje parti inte bara försöker vinna utan hela tiden letar efter kombinationen som ska ge skönhetspriset och åskådarnas bifall. När han lyckas ler han med hela ansiktet och blottar då också hela tandgarnityret dvs. sina två bruna framtänder i överkäken En härlig typ! Han frågade om jag hade spelat mot någon egyptier. Visst svarade jag, Omar Sharif. Men det var förstås inte i schack utan i bridge (EM-par i Paris 88). Vet inte om någon trodde på det. Hans främsta antagonist var George från Uganda, klädd i snofsig kostym och med Oxford accent, belevad i överkant och med en solid spelstil var han Alis motsats.

Vi tre spelade ”vinnaren sitter”, vi var jämngoda men min bluffNajdorf gick inte att spela mot Ali, massaker. Klockan elva redan stängde puben och schackspelarna gjorde sig redo för nästa anhalt, ett café i South Kensington (andra sidan Hyde Park och ganska långt bort). Någon frågade om jag ville följa med och visst ville jag det. Tre bilar skulle köra iväg men en som hette Andy ville inte ha några passagerare – han tyckte han hade druckit för många öl(!). Vi andra fick tränga ihop oss och jag hamnade i ett baksäte tillsammans med George. Det enda jag känner till om Uganda är Entebbe och Idi Amin och när jag nämnde det för George började han genast förklara hur stor Idi hade varit i Uganda och hur mycket han hade betytt för friheten och folkets självkänsla. De ”bloody” engelsmännen hade konspirerat mot hjälten och tvingat honom i landsflykt och förra året hade han sorgligt nog avlidit i Saudiarabien. Om Entebbe ville han inte prata alls. Väl framme fortsatte vi tre att spela, nu gällde det ett punds contra. I en paus pratade jag med en trevlig indisk gentleman, klubbens lustigcurrie. ”För tjugo år sedan, när jag var i din ålder, kunde jag lämna fem-två i handicap till alla här” sa han samtidigt som han gjorde en svepande gest över lokalen. ”Nu är jag bara gammal och trött” fortsatte han innan jag avbröt och förklarade att jag inte trodde att han var tjugo år äldre än mej. ”Sjuttiosju år” blev svaret och eftersom jag skulle bli femtiosju om två veckor fick jag ge honom rätt för det. Klockan ett stängde lokalen och redan klockan halvtre blev vi schackspelare utslängda på gatan. Ali var den bättre spelaren av oss tre men eftersom han alltid stod med på contra hur dålig ställning han än hade var det jag som blev ”King” med 5+ som George skulle betala. När gänget hade kommit ut ifrån lokalen saknades George, han hade blivit ett med Londonnatten. En buss körde iväg från hållplatsen tvärs över gatan, förmodligen med mina fem pund. Bad Manners George!

Den indiske gentlemannen skjutsade mej tillbaka till hotellet under oavbrutet historieberättande, kanske var han tacksam för att ha fått en lyssnare. I en andhämtningspaus lyckades jag få in en fråga; ”Om man bara fick se eller göra en sak i London. Vad skulle det vara?” Han hade bott fyrtio år i London och kanske kunde man få ett bra tips. Han funderade ett tag och svarade oväntat; ” The Queen”. I början på åttiotalet var jag i Stockholm och hälsade på min Helena, vi promenerade i Gamla stan när ett plötsligt uppdykande regn gjorde att vi fick söka skydd i en port. På kajen framför oss låg ”Britannia” och överst på landgången stod Queen Elizabeth med bihang. Björnmössorna skyldrade gevär när kung Gustav skyndade drottningen till mötes. Detta hade jag på tungan men risken att inte bli trodd bedömde jag som stor och sa därför ingenting. Ville absolut inte bli känd som den ”svenske mytomanen” nästa gång…

Schackklubben ”Kingshead” finns på nätet. Allt i schack (och bridge) har en affär på Baker street, höger sida om man kommer från Oxford street. Inte långt därifrån finns en butik för Sherlock Holmes frälsta. Sommartid spelar man schack i Holland Park, västra London. Alla är välkomna även GM.

Hälsningar Per-Inge